En lärka startade alltför sent på sin väg mot södern. I den kalla
höstluften stelnade den dock till så att den småningom inte orkade flyga
utan till slut ramlade ner på en åker, där den låg och beredde sig för
döden.
En ko kom fundersamt vandrande över åkern (utan att lägga märke till den
stelfrusna lärkan). På kuddors vis spred den dynga i högar här och där,
och en hög råkade träffa den stelfrusna lärkan.
Den färska varma dyngan värmde lärkan så att den snart kvicknade till,
stack upp sitt huvud över ytan och förtjust kvittrande såg sig omkring.
En katt i närheten hörde kvittret, såg lärkhuvudet, tog ett språng och i
ett vips var lärkan kattmat.

Och vad lära vi härav (bortsett från att man skall starta i tid)?

1. Alla som skiter på dig är inte dina fiender.
2. Alla som drar upp dig ur skiten är inte dina vänner.
3. Om man får upp huvudet ur skiten är det ofta klokt att hålla käft.


Glad Påsk!